dagensalva

10 veckor kvar nu. Bit ihop. Var hos barnmorskan idag och erkände för henne att jag faktiskt inte orkar mer nu. Hon bokade in mig till läkaren nästa vecka för att diskutera sjukskrivning. Konstigt att det ska vara så svårt att erkänna att man inte orkar. Jag kände mig som en dålig, svag kvinna som inte orkar göra det kvinnor i alla tider har gjort.

Bebisen har lagt sig långt ner med huvudet, men det är inte fixerat än. Det kanske inte fixeras den här gången heller, vi får se.

Här kommer en ny bild.

Ska till Thorax imorgon och kolla upp hjärtat. Jag har hjärtklappning och när jag har det känns det som att jag inte får någon luft. Jag hade så när jag väntade Alva också så jag tror inte att det är något farligt. De gjorde en utredning den gången också och kom inte fram till något. Det är väldigt obehagligt bara när det händer och det verkar hända oftare och oftare och hålla i sig längre och längre. Känner att jag börjar ta slut som människa och jag längtar verkligen efter att bebisen ska komma. Jag vill vara funktionell igen!

Sammandragningarna kommer också oftare och oftare och gör ondare och ondare. Jag måste nog inse att jag inte kommer orka jobba i två månader till.

Så! Nu har jag gnällt lite!

Vi har ju köpt en självgående damsugare för ett tag sen. Ibland fastnar den mellan möbler. Igå fastnade den mellan stolarna under köksbordet och åkte fram och tillbaka. Alva böjer sig ner och säger:
Alva: "Men ninna pucko, kom ftham däthifthån!" (Men lilla pucko, kom fram därifrån!)

Alva hade kalas för sina kompisar i helgen. En av tjejerna var jättetyst och gick omkring med Alvas dockvagn hela kalaset. De var ute i det fina vårvädret en stund. Den lilla tysta tjejen tog med vagnen ut. En av killarna trängde in henne mot altanräcket och börjar panga mot henne med en pinne. Hon ser lite småskraj ut, säger ingenting och tar upp Alvas buzz lightyear pistol ur vagnen och skriker PANG PANG PANG! Inte alla småtjejer som har en buzz lightyear pistol i vagnen...

Går idag in i V28.Jag har alltså gått 27 fulla veckor och 0 dagar. Jag har räknat ut att om allt går enligt planen har jag nu 49 arbetsdagar kvar. Rackarns vad stressande det var att tänka så. Känns som att jag inte kommer hinna med allt jag vill göra på jobbet.

Här är en bild. Den togs igår så egentligen är den från v26+6.

Jag ska på utvecklingssamtal idag på dagis. Imorse pratade jag med Alva om det.
Jag: "Jag ska ju prata med Vonne idag på dagis. Är det något du vill att jag ska säga till henne? Är det något du inte vågar säga själv till henne?" Jag tänkte om det är någon som är dum eller så för det är en kille som är rätt dum mot de andra barnen på dagis och hon har sagt att hon inte vågar säga till fröknarna.
Alva: "Ja.." Hon ser lite bekymrad ut. "Ja vågath nog inte thäja att ja hath en vängtit fin tthöja undeth häth med bnommoth på.." (Jag vågar nog inte säga att jag har en väldigt fin tröja under här med blommor på.)

Alva jag och Erik var i stan (eller ja, närförort i alla fall). Vi var på en mataffär och Alva såg en kvinna som plockad lök.
Alva: "Titta mamma! Vicka stotha nökath hon hath!!" (Titta mamma! Vilka stora lökar hon har!!) Högt och tydligt så alla runt omkring hör.
Jag: "Ja.. oj.." Jag gick därifrån fort fort fort...

Jag var hos doktorn idag för jag har lite strul med hjärtklappning och jag får episoder (som doktorn kallade det) av att jag känner att jag inte får i mig någon luft. Det är inte tungt att andas på något sätt, men det är som att kroppen inte får syret i det jag andas in. Ganska läskigt när det händer och ibland blir jag lite snurrig och armar, ben och läppar börjar pirra. Hon trodde att de båda sakerna hörde ihop, jag är mer tveksam till det. Hon skulle i alla fall remittera mig vidare för att utreda hjärklappningen - igen! Jag gjorde det när jag hade Alva i magen och det visade inte ett smack. Doktorn frågade om jag hade några önskemål om sjukhus och jag sa nej eftersom jag inte vet så mycket om sjukhusbranchen.
Doktorn: "Karolinska i Solna då? Blir det bra?"
Jag: "Ja... eller kanske SÖS? Det ligger närmare jobbet."Jjag har inget som helst förtroende för Karolinska sen morfar låg på Thorax och sa i panik första bästa sjukhus som ploppade upp i hjärnan. Nu när jag sa till Erik att hon remitterat mig till SÖS kom jag på att jag jobbar ta mig tusan granne med St Göran! Korkboll!

Vi var på 18-års kalas igår. På kalaset fanns till Alvas stora glädje en jättestor chipsskål framme under hela kalaset. De var ganska kryddiga. Jag hade inte så bra koll på hur mycket hon åt, men det kändes inte som att det var sååå mycket.

Inatt vaknade jag av att Alva kom in i vårt rum och klagade över att hon hade ont i halsen och det kändes som att hon skulle kräkas. I mitt sömndruckna tillstånd mindes jag dessa fragment ur en konversation med hennes faster Åsa: "...halsfluss..." , "...Kovepenin hjälper inte...", "... ont igen.." Och tänkte skit också, nu får hon halsfluss också! Hon kröp upp under mitt täcke och jag var för trött för att protestera så jag sa bara att hon fick ligga kvar. Några minuter senare började hulkandet! Jag lyfte henne ur sängen samtidigt som jag drar undan täcket och reser mig själv ur sängen, på vad som kändes som en tiondels sekund, men var förmodligen närmare någon minut med tanke på min smidighet. Så det var bara att ställa henne i duschen, byta alla sängkläder, hitta nya kuddar och täcken, borsta hennes tänder, få ner henen i varv igen. Att få ner henne i varv igen var inte så lätt för Alva var jättepigg och lika glad och babblig som vanligt, vilket gör att jag misstänker chipsen och inte någon riktig magsjuka och inte någon matförgiftning heller och halsfluss är det garanterat inte!

När vi äntligen var redo att sova vaknade bebisen i magen. Han höll igång hur länge som helst och när han äntligen somnade om så gjorde han så med magsäcken som huvudkudde. Jag fick världens halsbränna och kunde inte sova på jättelänge. Sista gången jag kollade på kl var hon efter 4 och kräkfesten började runt halv 1!

Idag känns det verkligen att jag var på fest igår. Synd bara att jag inte drack så mycket vin som det känns som att jag gjorde.