dagensalva

För ca tolv år sen köpte jag en katt. Jag tyckte det var dags eftersom det gått ett tag sedan vår förra katt Plutten fick somna in. Vi åkte till en kvinna som annonserat någonstans om att hon hade kattungar. När vi kom dit hade hon en svart, liten, tuffsig, vindögd kattunge som var utvecklingsstörd. Hur söt som helst. Mamma vägrade gå med på att ta hem den, så vi tog en lite gråvit kattunge som såg så korkad ut att man nästan blev tårögd. Jag betalade, stoppade in honom i buren, som jag betalat eftersom det skulle vara min katt. Sen åkte vi hem och han låg under soffan i ett par dagar innan han vågade sig ut. Vi hade ju hund också och han var väldigt nyfiken på sin nya leksak. När Ceasar väl kom ut gick han fram till Fredde, som stod och åt, och fräste. Fredde tyckte det var lite otrevligt och uppfostade honom där och då lite hårdhänt. Ceasar gjorde inte om det igen.

 

Ett par månader åkte jag ut och reste i fyra månader. Mamma fick ta hand om katten. När jag kom hem möttes jag i dörren av en enorm gråvit katt!! Han hade blivit helt sjukt stor. Han är den största katten jag någonsin sett i verkligheten. Han var inte längre min katt. Det var bara mamma som dög!

 

Nu finns han inte mer. Han somnade ikväll. Alva är helt knäckt och grät och grät igår och ville ringa och säga hej då till Ceasar. Jag förklarade att det inte gick att ringa till en katt. Då ville hon göra en present till honom, som till faraonerna i Egypten. Jag sa att hon kunde göra en present till mormor som mormor kunde plocka fram när hon ville tänka på Ceasar.

 

Jag fasar för dagen då Sigge ska somna in.