dagensalva

Min farmor (86 år) var här idag. Vi bestämde förra veckan att hon skulle komma mellan 13 och 14 på eftermiddagen och vi skulle äta lunch när hon kom. Jag fixade och grejade och förberedde lunch till henne och mig. Hon ringde kl 13.20 och här är vårt telefonsamtal..
Farmor: "Ja, jag ville bara tala om att jag har kämpat med att få på mig ena skon här i en timme. Den vill inte riktigt komma över hälen förstår du."
Jag: "Oj! En timme?"
Farmor: "Ja, men nu är den på. Jag har beställt färdtjänst till kl tio över ett eller tio över två jag vet inte riktigt."
Jag: "Ok.. klockan är tjugo över ett nu så det borde ju vara tio över två då. Då kanske jag inte är hemma när du kommer för jag hämtar Alva klockan tre."
Farmor: "Det gör inget. Jag kan vänta på er veranda."
Jag: "Det är inte så långt till dagis så det går fort. Vill du fortfarande ha lunch när du kommer?"
Farmor: "Nej, jag åt lite här för jag blev så hungrig när det tog så här lång tid. Ja, sen har jag beställt återbesök.. eller vad säger jag? Jag menar åter... eh vad heter det när man åker tillbaka?"
Jag: "Återresa?"
Farmor: "Ja just det. Återresa till tio över fyra."
Jag: "Jaha, men då kommer du vara här i ungefär 45 minuter."
Farmor: "Ja, men jag skulle ju ha åkt för en timme sen, men jag fick ju inte på mig skon. Jag kan kanske skjuta på hemresan när jag kommer ut till er."
Jag: "Ja, det kan du ju. Vi ses om ett tag då."
Farmor: "Ja. Hej då!"
Jag: "Hej då."

Jag vill inte bli gammal... Jag vill inte att det ska ta en timme att få på skon. Jag vill inte tappa ord hela tiden. Jag vill inte bli förvirrad. Jag vill inte sitta och planera vem som ska få vad när jag dör.