dagensalva

Steg 1 är att ta reda på vem jag är. Jag är ju ganska dålig på att ta sånt här på alvar, men jag ska försöka...

Hur reagerar du  när du blir riktigt glad?
Jag gråter.

Hur reagerar du när du blir väldigt rädd?
Jag blir nog paralyserad och gråter.

Hur reagerar du när du blir arg?
Eh... jag gråter.. kul prick jag verkar vara som gråter hela tiden så fort det är något..

Hur reagerar du när du möter auktoriteter eller sådana som du har stor respekt för?
Jag tycker det är två olika saker. Jag har svårt med auktoriteter och blir gärna lite barnsligt trotsig. Jag skulle aldrig passa inom miliären. När jag träffar någon jag har stor respekt för blir jag nog tyst och lyssnar noga på vad den personen har att säga.

Hur reagerar du inför förakt och elakheter?
Jag exploderar och blir ruskigt arg. Eftersom jag blir så ruskigt arg kommer för eller senare tårarna.

Hur reagerar du inför människor du inte känner?
Jag tar inte stor plats i grupper där jag inte känner mig bekväm. Jag håller mig lite tyst och försöker läsa av alla roller och "kulturen" i gruppen innan jag öppnar mig.

Brukar du vara bra på att be om hjälp?
Jag har varit skitdålig på det. Efter Erik kom in i mitt liv har jag blivit bättre på att inse att man inte måste kunna allt själv. Han höll på att bli vansinnig på mig för att jag alltid skulle göra allt själv även fast han kunde göra det bättre. Nu har jag inte alls lika svårt för att be om hjälp. Jag inser att det inte gör mig sämre.

Hur har du reagerat för smärta tidigare?
Jag har nog bara känt så stor fysisk smärta tidigare och det var när Alva föddes. Jag blev lite panikslagen och kämpade mot verkarna istället för med dem. Jag öppnade mig ingenting på väldigt länge. När jag sen accepterade att det här kommer att göra skitont och gick in i värkarna och visualiserade hur de hjälpte min kropp att fixa det här, så gick allt jättefort. Det gjorde inte mindre ont och utåt var det nog ingen skillnad på mig.