Det blir inte alltid som man tänkt sig
Jag borde faktiskt spärras in och nyckeln borde verkligen gömmas och plockas fram när bebisen kommit ut.
Så här skulle dagen se ut:
Jag skulle gå upp i vanlig tid kl 04:45 och ta den vanliga färjan som går 05:30. Därefter skulle jag åka den vanliga bussen till jobbet. Jag skulle fixa med de vanliga morgon rutinerna på jobbet. Lunchen skulle jag äta vid skrivbordet för jag skulle gå på ultraljud idag kl 13.30. Direkt efter ultraljudet skulle jag och Erik åka och handla mat inför helgen och sen åka till dagis för att hämta Alva. Dagis stängde nämligen tidigare idag pga personalmöte.
Så här blev dagen:
Jag gick upp i vanlig tid kl 04:45 och tog den vanliga färjan som går 05:30. Därefter tog jag den vanliga bussen till jobbet. När jag kom till jobbet insåg jag att ultraljudstiden var igår kl 13:30. Morgonrutinerna byttes ut mot telefonköande till ultraljud-stället. Jag fick en ny tid nästa onsdag. Jag åt inte lunch vid skrivbordet eftersom jag inte skulle iväg på ultraljud. Eftermiddagen flöt på utan att jag gjorde någon nytta alls på jobbet. Kl 15:30 går jag som vanligt hem från jobbet och åker till Eriks jobb för att hämta bilen. När jag kommer fram till hans jobb kl 15:45 kommer jag på att dagis stänger kl 16.00 idag. FAN!! Ja, ja inte hela världen. Vi har alltid föräldrar som stannar kvar just för att det kan vara så att man glömmer eller att trafiken gör att man inte hinner till dagis till kl 16.00. När jag kom till dagis så var inte den föräldern där. Alva går omkring och roar sig själv medans stackars personalen har möte i köket. Jag kände mig världelös och kände en enorm längtan efter en ny dag.
Jag har varit så här i flera dagar nu. Erik kan prata med mig och berätta något och jag tittar på honom och ser att han rör läpparna och hör hans röst, men jag fattar inte ett ord av vad han pratar om.
Behöver som sagt bli inspärrad och behandlad ett tag tror jag.
