dagensalva

Imorse vaknade jag av att någon bankade på något. Det är inget ovanligt här eftersom de har byggt hus konstant sen vi flyttade hit. Erik var redan uppe och kom in i sovrummet och sa att det brann någonstans. Han hade vaknat av att någon hängde på tutan här utanför. Det brukar stå lastbilar och byggmaskiner längs vägarna och han tänkte att någon behövde komma förbi. Men kl var 05.40 en söndags morgon, så han blev ruskigt irriterad när de inte slutade tuta. Han gick upp för att kolla vad det var för idiot. Då såg han att det rök från huset snett mittemot oss och det var brandkåren som behövde komma förbi. Jag tvingade ut honom för att kolla om de som bodde där behövde komma in i värmen eller låna jacka eller något. Det var bara 3 grader ute. Han klädde på sig och gick ut och jag stod på trappen och väntade, men han stannade på vår uppfart och bara tittade. Jag sa till honom igen att gå och fråga, men han sa att de höll på med hjärt lungräddning och han ville inte störa. Vi gick in igen. Det fanns uppenbarligen inget vi kunde göra och jag hatar folk som står och glor på andras olycka. Det kom brandmänn, ambulans, ambulanshelikopter och poliser. De höll på med hjärtlungräddning i säkert 30 minuter innan helikoptern åkte utan gubben. Vanliga ambulansen var kvar och efter en stund lyfte de upp en blå påse på båren och åkte iväg de också.

Bränder är läskiga. Nu har en familj förlorat en man. Kanske pappa/bror/make/morfar/farfar. Eftersom vi i Sverige inte har någon relation till människorna omkring oss, så har jag ingen aning om mannen i huset var något av det där till någon. När man förlorat någon brukar man ha saker från dem som minnen. De lämnar alltid efter sig foton, saker och speciella prylar som man minns alltid har stått i den den där hyllan eller på hallbyrån. Vid bränder har man inte ens kvar det. Allt är borta.

Man får en konstig kännsla i magen när det händer så nära. Man är tacksam att det inte var grannens garage som är byggt för nära vårt hus, då kan det sprida sig till oss. Man är otroligt glad över att det inte var hemma hos oss, men man tänker på den mannens släktingar och undrar hur de har det. Vet de ens något än?